benämnde »propaganda inom fiendens läger». Det är ett nytt stridsmedel, vilket gångna tider icke kände till, åtminstone icke i sådan utsträckning och med sådan hänsynslös användning. Fienden begagnade det så väl i Tyskland som i Turkiet, både i Österrike-Ungern och Bulgarien. Uppviglande flygblad regnade ned icke endast bakom våra fronter i öster och väster utan även bakom de turkiska i Irak och Syrien.
Detta slags propaganda kallade man »fiendens upplysande», men man borde benämnt den »förvanskning av sanningen», ja till och med ännu sämre än detta, »förgiftande av fiendens karaktär». Den har sitt ursprung i en uppfattning, som icke känner sig hava kraft att övervinna fienden i öppen, ärlig strid och uteslutande medelst det tappert förda svärdet nedbryta hans moraliska styrka.
Till slut även ett försök att kasta en blick i det inre hos de mot oss fientliga staterna! Jag säger avsiktligt »försök», ty blott om ett sådant kunde det för oss bliva tal, så länge krigstillståndet räckte. Vi voro nämligen icke blott blockerade i vårt ekonomiska varuutbyte utan även i alla andra förbindelser med utlandet. Att vi delvis gränsade till neutrala grannstater ändrade häruti blott föga. Våra agenter lämnade endast ett mycket klent resultat. I striden mellan oss och våra fiender låg även på detta område det tyska guldet under!
Vi veta att på andra sidan den stridande västfronten sitter en regering, vilken, personligen uppfylld av hat- och hämndtankar, oavlåtligt upphetsar sitt folks innersta. Det klingar som ett »ve den forne segraren», då Clémenceaus stämma ljuder. Frankrike blöder ur tusen sår. Skulle vi icke veta det, så kunna vi sluta oss till det av dess diktators öppna förklaringar. Men Frankrike skall fortsätta att strida. Icke ett ord, icke en tanke på eftergift! Där sprickor synas i den liksom med järnkättingar omspunna statsbyggnaden, ingriper regeringen hoppressande med den mest hänsynslösa myndighet. Och målet uppnås. Må folkets flertal
