Sida:Ur mitt liv.djvu/273

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
271

längta efter fred, i den republikanska frihetens land nedtrampas varje sådan öppen rörelse kallblodigt och man fortsätter att mata folket med liberala fraser. Redan före krigsutbrottet brännmärktes i det s. k. antimilitaristiska Frankrike orden »humanism och pacifism» såsom farliga bedövningsmedel, »med vilka fredens doktrinära förespråkare vilja försvaga folkens manlighet». »Pacifism har funnits i alla tider, dess rätta namn är feghet d. v. s. individens överdrivna kärlek till sig själv, vilken låter honom rygga tillbaka för varje personlig risk, som icke medför någon omedelbar fördel för honom.» — Så talade man i »fredens Frankrike». Var det då underligt, att »krigets Frankrike» icke tänkte mildare och brännmärkte var och en, som under kriget över huvud taget vågade tala om fred, såsom landsförrädare?

Vi kunna icke betvivla, att det franska folket även vid slutet av 1917 förplägades bättre än det tyska. Framför allt sörjde man för parisarna, som i stor utsträckning höllos skadeslösa och även lugnades genom alla möjliga njutningsmedel. Det förefaller oss tvivelaktigt, huruvida gallern lika länge som hans germanske motståndare på lika uppoffrande sätt och i lika hög grad skulle kunnat uthärda det dagliga livets umbäranden. Ännu hoppas vi, att provet kanhända kommer att äga rum. Vi få blott icke vara i ovisshet om, att även ett verkligt svältande Frankrike måste kämpa så länge, som England vill det, även om det därvid skulle gå under.

De franska fångarna tala nog om krigets elände; de förtälja om nöden, som råder i hemorten, men av deras eget utseende kan man icke sluta till någon brist. Alla längta efter krigets slut, men ingen tror, att det skall komma så länge »de andra vilja kämpa».

Huru ser det ut i England?

Moderlandet svävar i oerhörd fara för sin ekonomi och världsställning. Ingen drager sig där för att uttala detta. Det finnes en utväg: segern! Under loppet av detta krigsår har England övervunnit ett »anfall av svaghet». Det visade