Sida:Ur mitt liv.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
272

en tid en uppsyn, som om den allmänna krigsviljans fasthet skulle hava uppluckrats och krigsmålen minskats. En lord Landsdownes stämma gjorde sig hörd. Men den dog bort under trycket av en allt behärskande krigsregering, vilken ställde ett snart slut på kriget i säker utsikt. Efter ett djupläge i den ekonomiska och politiska stämningen hade man på sommaren åter känt den annalkande framgångens morgonfläktar, fläktar, vars ursprung visserligen ännu vid 1917 års utgång var oss obekant. De hade, såsom vi senare fingo veta, uppstigit ur en politisk pöl på mellaneuropeisk botten. Tanken på det nära förestående slutet återupprycker hela folket till full enighet. Man uthärdar åter igen villigare försakelsen av njutningar, avstår lättare från tidigare levnadsvanor och politiska rättigheter i den förhoppning, att förutsägelsen, att efter detta krigs slut varje enskild engelsman kommer att bliva rikare, skall gå i uppfyllelse. Till den ekonomiska egennyttan kommer den enskilde engelsmannens politiska disciplin. Alltså icke heller här något tal om fred, så framt dock icke kriget kommer att bliva alltför dyrt. De engelska fångarna tala på samma sätt vid utgången av 1917 som 1914. Ingen är glad åt striden. Men efter den saken frågar ingen människa där borta. Man befaller och det verkställes.

Annorlunda än i Frankrike och England förefaller tillståndet vara i Italien. Under den gångna höstens fälttåg hava tusentals italienska soldater utan nödtvång i striden sänkt sina vapen, icke av brist på mod utan av vämjelse för detta för dem meningslösa slaktande. Med glada miner anträdde de resan till vårt hemland och hälsade de för dem kända arbetsplatserna därstädes med tyska sånger. Men om också hänförelsen för kriget inom hären och landet står på nollpunkten, så har dock folket icke fullständigt förlamats. Det vet, att det eljest får hungra och frysa. Och liksom det från början var den italienska viljans bittra öde att få böja sig för främmande maktspråk, så blir det