även i framtiden. Man tröstar sig häröver med anblicken av ett lockande, rikt byte.
Från Förenta staterna nå oss ännu färre röster än från utländsk europeisk mark. Vad vi få höra bekräftar våra antaganden. Det under kriget glänsande om ock obarmhärtiga affärslivet har trätt i patriotismens tjänst och denna sviker det icke. Även i detta land, vid vars ingångsport frihetens staty sänder sitt bländande ljus främlingen till mötes, råder under det av krigstillståndet alstrade tvånget med rätta en hänsynslös despotism. Man förstår kriget. De mjuka rösterna måste tiga, tills det hårda arbetet är uträttat. Sedan må den gyllne friheten åter tala till välfärd för människorna, men nu undertryckes den till statens nytta. Inom alla lager och folkraser känner man sig enig i kampen för ett ideal, och där tron på detta eller blodets röst icke talar till förmån för de till fördärvets brant bragta anglosachsarna, kastas guld i vågskålen hos förståndet, som skall fatta beslutet.
Om Ryssland behöver jag icke vidare tala. Vi skåda in uti dess inre som i en öppen glödande ugn. Kanhända kommer det att fullständigt förbrinna, i varje fall ligger det på marken och har dragit med sig sin rumänske förbundsbroder.
Sådana tedde sig för mig vid slutet av år 1917 de förhållanden, om vilka jag ville tala.
Mången gjorde sig väl i de dagarna den frågan: »huru kan det förklaras, att fienden icke giver efter någonting i sina hänsynslösa politiska fordringar gent emot oss, trots hans många militära nederlag år 1917, trots Rysslands bortfallande såsom maktfaktor i kriget och trots U-båtskrigets dock otvivelaktigt djupgående verkningar samt den därigenom skapade osäkerheten för en transport av starka nordamerikanska stridskrafter till den europeiska krigsskådeplatsen? Huru förmådde Wilson ännu den 18 januari 1918 att under de fientliga regeringarnas bifall för oss uppställa fredsvillkor, vilka man väl kunde diktera för en fullständigt
