livsmedel, i främsta rummet för Österrike-Ungern, men sedermera även för vår hemort samt vidare råvaror för krigsindustrien och krigsförnödenheter för hären. Politiska synpunkter spelade vid dessa företag icke någon roll för högsta krigsledningen.
Av väsentlig annan betydelse var det militära understöd, som vi under våren lämnade Finland i dess frihetskrig mot den ryska våldsmakten. Den bolsjevikiska regeringen hade nämligen icke genomfört den oss utlovade utrymningen av landet. Dessutom hoppades vi genom att draga över Finland på vår sida i största möjliga grad försvåra för ententen att från Arkangelsk och Murmankusten utöva någon militär inverkan på förhållandenas utveckling i Storryssland. Samtidigt därmed ernådde vi även en hotande ställning nära Petersburg, som bleve viktig för den händelse, att det bolsjevikiska Ryssland skulle försöka förnyade anfall mot vår ostfront. Detta obetydliga kraftuppbåd, det rörde sig härvid om en knapp fördelning, lönade sig i varje fall rikligen för oss. Den uppriktiga sympati, som jag under frihetskriget kände för det finska folket, lät enligt min åsikt väl förena sig med det militära lägets krav.
De stridstrupper, vi hade stående mot Rumänien, blevo till största delen fria, då detta lands regering med anledning av vårt fredsslut med Ryssland såg sig nödsakad att å sin sida även komma till en fredlig slutuppgörelse med oss. Den återstod av våra stridande trupper, som ännu kvarstod på ostfronten, utgjorde för framtiden en viss kraftkälla för komplettering av västhären.
Återtransporten av de tyska fördelningar, som vi hade insatt i fälttåget mot Italien, kunde utan vidare genomföras redan under vinterns lopp. Österrike-Ungern måste, enligt min uppfattning, vara väl i stånd att ensamt behärska situationen i norra Italien.
En viktig fråga var, huruvida vi icke borde vända oss till Österrike-Ungern med anhållan, att det för den kommande striden till vårt förfogande ville ställa en del av sina
