september, på vägen Grossenhain-Elster, gränsen till Mark Brandenburg. En äreport hälsade oss. Under tonerna av »Heil Dir im Siegeskranz» drogo vi genom densamma åter in i hemorten. Med vilka känslor behöver icke sägas.
Den 20. september skedde det festliga intåget i Berlin. Paraderingen följde på nuvarande Königsplatz, då för tiden en sandig exercisplats. Där nu generalstabsbyggnaden reser sig, stod en träbyggnad, som medelst en med pilar planterad väg stod i förbindelse med staden. Däremot fanns redan Krolls »etablissemang». Från uppställningsplatsen marscherade de i intåget deltagande trupperna genom Brandenburger Tor uppför Unter den Linden till Opernplatz. Där ägde förbimarschen rum för Hans majestät konungen. Blücher, Scharnhorst och Gneisenau skådade ned på oss från sina postament. De kunde vara nöjda med oss!
Före inryckningen till uppställningsplatsen för paraderingen hade min bataljon samlats på Floraplatz. Där överlämnade chefen till mig Röda örnsordens 4. klass med svärd jämte order att omedelbart anlägga densamma, emedan de nya utmärkelserna skulle bäras vid intåget. Då jag tämligen rådvill såg mig omkring, framträdde ur mängden av åskådare en äldre dam och fäste med en knappnål hederstecknet på mitt bröst. Så ofta jag under de senare åren, vare sig till häst eller fots, passerat Floraplatsen, har jag städse med tacksamhet tänkt på den vänliga berlinskan, som där en gång på den 18-årige löjtnantens bröst fäste hans första orden.
Efter kriget anvisades Hannover såsom fredsgarnisonsort åt 3. gardesregementet. Därmed ville man väl visa den forna huvudstaden en uppmärksamhet. Vi flyttade motvilligt dit, men då efter 12 år skilsmässans stund slog på grund av regementets förflyttning till Berlin, fanns väl ingen i dess led, som icke djupt kände avskedet. Själv hade jag fått den vackra staden, som jag redan 1873 måste lämna, så kär, att jag sedermera efter mitt avsked drog mig tillbaka dit.
