Lys höjde sig terrängen så småningom och reste sig därefter skarpare till de väldiga höjdställningar, som vid Kemmel och Cassel hade sina mäktigaste hörnpelare.
Innan Lyssluttningarna voro någorlunda framkomliga kunde man över huvud taget icke tänka på genomförandet av detta anfall. Tillräckligt torra kunde man vid vanliga väderleksförhållanden icke med någon säkerhet påräkna dem vara förrän mot mitten av april. Vi ansågo oss emellertid icke så länge kunna uppskjuta början av den avgörande striden på västfronten. Vi måste ju nämligen oavbrutet hava möjligheten av Nordamerikas ingripande i tankarna. Oaktat de betänkligheter vi hyste mot anfallet, läto vi åtminstone teoretiskt förbereda företaget. För dess förverkligande hade man tänkt sig det fall, att vår operation vid St. Quentin skulle föranleda den fientliga ledningen att draga bort starka krafter från stridsgruppen i Flandern för att kasta dem emot vårt genombrott.
Detta fall hade inträtt i slutet av mars. Så snart vi nu fingo klart för oss, att vårt anfall i västlig riktning skulle råka i stockning, beslöto vi därför att tillgripa vår operation vid Lysfronten. En förfrågan hos armégruppen Kronprins Rupprecht erhöll svaret, att anfallet över Lysdalen, tack vare den torra väderleken i början av våren, redan nu vore möjligt. Med utomordentlig energi från arméledningens och truppernas sida påskyndades nu företaget.
Den 9. april, på årsdagen av den stora krisen vid Arras reste sig våra stormberedda trupper ur de gyttjiga ställningarna vid Lysfronten, från Armentières ända till La Bassée. Dock bröto de icke fram i breda anfallsvågor utan vadade för det mesta i små avdelningar och smalaste kolonner genom ett av granater och minor söndergrävt moras, mellan djupa vattenfyllda projektilkratrar eller på de fåtaliga något så när fasta terrängremsorna mot de fientliga linjerna. Under eldskydd från vårt artilleri och våra granatkastare lyckades trots alla naturliga och konstgjorda hinder
