Sida:Ur mitt liv.djvu/306

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
304

den överraskande framryckningen, på vilken efter allt att döma varken engelsmännen eller de mellan dem inskjutna portugiserna hade trott. De portugisiska trupperna lämnade till största delen slagfältet i oordnad flykt och överlämnade definitivt stridsarbetet till sina bundsförvanter. Å vår sida mötte emellertid utnyttjandet av överraskningen och den portugisiska opålitligheten de största svårigheter i terrängen; endast med möda kunde enstaka artilleri- och ammunitionsfordon föras fram bakom infanteriet. Lys uppnåddes i alla fall på aftonen och överskreds på ett ställe. Avgörandet berodde alltså även denna gång på huru de följande dagarnas strider förlöpte. Utsikterna förblevo till en början gynnsamma. Den 10. april voro vi i besittning av Estaires och vunno ävenledes terräng särskilt i trakten nordväst om Armentières. Samma dag utsträckes vårt anfall ända till trakten av Wytschaete. Ruinerna av det mångomstridda Messines stormas ånyo av oss.

Även följande dagen bringar oss nya framgångar och nya förhoppningar. Armentières utrymmes av fienden och Messines tages av oss. Vi närma oss söderifrån det mäktiga höglandets första avsats, varifrån motståndarens blickar och artilleri behärska vårt anfall. Från detta ögonblick bliva våra framsteg allt mindre. På vänstra flygeln upphöra de snart helt och hållet i västlig riktning och avtaga i betänklig grad åt Hazebrouck till. I mitten fortsätta vi ännu och taga under de närmaste dagarna Bailleul samt beträda från söder höjdterrängen. Även Wytschaete faller i våra händer. Men därmed har detta slag tröttat ut sig.

Såsom bojor hade förbindelsesvårigheterna genom Lysdalen lagt sig på våra från söder anfallande truppers rörelser. Ammunition kommer endast fram i otillräckliga mängder och endast tack vare bytet på det hittills erövrade slagfältet äro vi i stånd att nöjaktigt förpläga våra trupper.

I striden mot de fientliga kulsprutenästena blöder vårt infanteri oerhört och hotas av utmattning, så vida vi icke för en tid avbryta vårt anfall. Å andra sidan fordrar läget