Sida:Ur mitt liv.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
30

Vi skaffade oss snart bekantskaper i vår nya förläggningsort, ehuru många hannoveranare av politiska skäl höllo sig fullständigt borta från oss. Vi hava aldrig klandrat troheten mot det ärftliga konungahuset, huru starkt vi än insågo nödvändigheten av Hannovers införlivande med Preussen. Endast när Welferdömet i enskildas uppträdande icke bar sin smärta med värdighet, utan förföll till oskickligt uppförande, förolämpningar eller trots, sågo vi i detsamma en motståndare.

Under årens lopp levde vi oss alltmera in uti Hannover, som på lyckligaste sätt erbjuder en storstads fördelar utan att därmed förena en sådans nackdelar. Deltagandet i ett livligt, förnämt sällskapsliv, vilket senare efter franska kriget nådde sin höjdpunkt, i det att deras Kungl. högheter prins Albrecht av Preussen med gemål under åratal uppehöllo sig där, omväxlade med besök på den utmärkta hovteatern, vilka för en billig avgift stodo den unge officern till buds. Härliga parkanläggningar och en av de vackraste skogarna i Tyskland, Eilenriede, omgåvo staden och i dem kunde man under sina tjänstefria timmar njuta av promenader till häst och fots. Och då vi deltogo i fälttjänstövningarna uti provinsen, i stället för att resa till Potsdam till gardeskårens höstmanövrer, lärde vi så småningom i grund och botten känna hela Niedersachsen i sin tilltalande egendomlighet. Den dagliga tjänstgöringen skedde på Waterlooplatsen. I tre på varandra följande år har jag där utbildat mina rekryter, och i en av kasernerna vid denna plats hade jag min första tjänstevåning, bestående av vardagsrum och sängkammare. Ännu i dag förflyttar jag mig gärna i tankarna tillbaka till den gyllne ungdomstiden, då jag beträder denna stadsdel Nästan alla mina dåvarande kamrater hava redan samlats till de dödas stora armé. Min mångårige kompanichef, pensionerade majoren von Seel, fick jag dock helt nyligen återse. Denne nu mer än åttioårige har jag att tacka för oändligt mycket, och alldeles särskilt var han för mig en förebild och lärare av strängaste tjänsteuppfattning.