man då med växlande framgång stridit om de där liggande ställningarna; sedan hade det blivit tyst. Men i oktober 1917 stormades den högra stödjepunkten av denna ställning nordost om Soissons av fienden, och vi blevo tvungna att utrymma Chemin des Dames och förlägga vårt försvar bakom Ailette.
Nu skulle våra trupper på nytt gå till anfall över Chemin des Dames’ branta sluttningar. Nästan ännu mera än vid föregående anfall berodde framgången för detta företag på överraskning. Var en sådan icke möjlig, då hejdades nog vårt anfall redan på höjdkammens norra sluttning. Överraskningen lyckades emellertid fullständigt.
En egendomlig förklaring av detta faktum kan jag här anföra. En officer, som vid förberedelserna haft sin verksamhet vid Ailette, hyllade den åsikten, att det oväsen, som de kväkande grodorna i floden och de fuktiga ängsmarkerna höll, hade varit så starkt, att det till och med överröstat bullret av vår framkörande broträng. Om detta meddelande må man hysa vilken tanke man vill, jag kan blott försäkra, att jag icke genom berättelser om äventyr från mitt jägarliv hade uppmuntrat berättaren! En annan förklaring till att det lyckades oss att beslöja vårt anfall, som föreföll mig mera belysande, härstammar från en fången fientlig officer. Diagen innan vårt anfall tog sin början hade till honom införts en preussisk underofficer, som under en rekognoscering tillfångatagits. På frågan, om han kunde säga något om ett tyskt anfall, gav han följande upplysning: »Under de första morgontimmarna den 27. maj kommer en häftig tysk artillerield att öppnas. Den tjänar emellertid endast till att vilseleda, ty det anslutande infanterianfallet skall endast utföras av ett fåtal avdelningar frivilliga. De tyska truppernas moral är genom de fruktansvärda förlusterna vid St Quentin och i Flandern så skakad, att infanteriet öppet satt sig emot en order om allmänt anfall.» Officern medgav ärligt, att dessa uppgifter på honom gjort ett fullt trovärdigt intryck, och att han för den
