skull den 27. maj ansåg sig kunna i lugn och ro avvakta händelsernas gång. Kanhända komma dessa mina minnen till den tappre soldatens kännedom. Jag trycker i tankarna hans hand och tackar honom i hela den härs namn, som han bevisade en så oskattbar tjänst, och i de många hundra, ja kanske tusen tappra kamraters namn, vilkas liv han genom sin sinnesnärvaro räddat. Den fientlige officerns vilseledande hade för övrigt icke kunnat så fullständigt lyckas, om icke den fientliga propagandan genom sina vansinniga överdrifter av våra tidigare förluster hade skapat en gynnsam jordmån för trovärdigheten av den preussiske underofficerns uppgifter. Så hämna sig stundom i propagandasyfte utspridda osanningar och överdrifter.
Slaget började den 27. maj. Det tog ett glänsande förlopp. Vi hade ursprungligen ansett oss böra räkna med, att vårt anfall skulle komma att stanna i linjen Aisne—Vesle, och ville sedan icke framtränga utöver denna avskärning. Vi blevo därför icke så litet överraskade, då vi redan på eftermiddagen första stridsdagen erhöllo rapport, att de tyska krevadmolnen redan lågo på södra stranden av Aisne och att vårt infanteri ännu samma dag ville rycka fram dit.
Centern av vårt fullständiga taktiska genombrott nådde på få dagar Marne mellan Château-Thierry och Dormans. Våra flyglar böjde sig i väster mot Villers-Cotterêts och i öster mot Reims och höjdterrängen söder om denna stad. Bytet var oerhört, hela den franska våroffensivens uppmarschområde 1917 med sina ännu rika förråd av alla slag befann sig i vår ägo. Nya väganläggningar, lägerbyggnader för flera tusen meniga och annat buro vittne om det storartade sätt, på vilket fransmännen då under flera månaders arbete hade förberett sitt anfall. Vi hade gjort saken fortare!
I dessa dagar återsåg jag vid ett besök på slagfältet tillfälligtvis Laon. Huru hade icke sedan vintern 1917 livet därstädes förändrat sin dåvarande nästan fredliga karaktär. Några dagar efter det att våra största kanoner öppnat eld
