mot Paris från skogsdungarna vid Crépy, väster om Laon, öppnade nämligen fientliga batterier från Aisnedalen eld mot den olyckliga staden. Därmed vill jag icke påstå, att fienden utan förklarligt militärt ändamål rasade mot sitt eget kött och blod. Han antog väl, att ammunitionstillförseln till våra för Paris så besvärliga batterier gick över Laon, ett förklarligt misstag. Under eldgivningen mot bangården föll ett stort antal tunga projektiler ned i den ännu tätt befolkade staden, och dessutom nedkastade fientliga flygare numera bomber därstädes vid alla tider på dagen. De av de hårt hemsökta invånarna, vilka icke kunde lösslita sig från den av förintelse hotade födelsestaden, måste leva i källare och jordvåningar, en bild av outsägligt masselände, som dock av liknande skäl mötte oss även på andra platser bakom våra västra försvarsfronter, utan att vi kunde göra någon ändring däruti. Under första anfallsdagen erövrades de fientliga fjärreldspjäserna i Aisnedalen och därmed var det slut med beskjutningen av Laon. En av de vid dessa batterier anställda fördes fången genom staden. Här framställde han en begäran att få besöka den beskjutna fjärdedelen av staden, emedan läget av träffarna från hans kanoner intresserade honom. Vilken överraskande låghet hos ett av kriget förstenat hjärta!
Kriget verkade dock icke alltid i den riktningen, den rättvisan vill jag göra även våra motståndare. Även bland dem funnos efter de hårda striderna veka hjärtan. Av de exempel, som berättats för mig, vill jag endast nämna ett. Det var den 21. mars uti det ännu alltjämt för häftig engelsk artillerield utsatta St. Quentin. I de sönderskjutna gatorna stockade sig där tyska kolonner. Fientliga fångar bärande sårade på väg från striden bliva tvungna att göra halt. De nedlägga sina bördor. Då höjer en svårt sårad tysk soldat, mera död än levande, sin svaga arm trevande i luften och stönar mot bäraren, som böjer sig över honom: »Mutter, Mutter.» Det engelska örat uppfattar det tyska ljudet. Tommy knäböjer vid sidan av grenadjären, stryker
