den kallnande handen och säger: »Mother, yes, mother is here!»
Jag såg även själv på dessa slagfält uttryck av djupa mänskliga känslor. Så vandrade jag i slutet av maj vid en tysk generals sida över de strax förut stormade höjderna väster om Craonne. Vid vart och ett av de ännu icke jordade liken av fientliga stupade böjer han sig ned och täcker över det ännu blottade ansiktet, en hyllning åt dödens majestät. Han sörjer emellertid även för ännu levande fiender, vederkvicker ur egna förråd några av svaghet efterblivna sårade och tillser, att de bliva transporterade bekvämt. Redan tidigare hade jag haft tillfälle att se prov på denne tyske mans sanna mänsklighet. Under marsdagarna detta år åkte jag vid hans sida längs fientliga fångkolonner, vilka han djupt tankfull betraktar med allvarliga blickar. Vid täten av en av dessa kolonner lät han göra halt och uttalade till de där samlade fientliga officerarna sitt erkännande för deras truppers tappra hållning, tröstande dem genom att framhålla, att den hårdaste lotten, fångenskapen, ofta träffar den, som tapprast hållit ut. Verkan av dessa ord var stor. Störst hos en ung högväxt officer, som synbarligen djupt rörd, förut liksom av skam sänkt huvudet mot jorden. Nu rätade han upp den smidiga gestalten, såsom en ung gran, som befrias från en snöbörda, och hans tacksamma blick möter — min kejsares.
För utvidgande av våra framgångar hade vi redan under striden i den ända till Marne framskjutande bågen utsträckt högra flygeln av vårt anfall i västlig riktning till Oise. Anfallet lyckades endast ofullständigt. Ett anfall, som vi ansatte från linjen Montdidier—Noyon den 9. juni i riktning mot Compiègne, framträngde endast halvvägs till denna stad. Icke heller ledde våra försök i riktning mot Villers-Cotterêts till något större resultat. Vi fingo erfara, att vi uti trakten av Compiègne—Villers-Cotterêts hade framför oss det fientliga motståndets huvudkrafter, vilka vi icke hade krafter nog att bryta.
