Sammanfattande mina anmärkningar över slaget vid Soissons-Reims vill jag sluta med att säga, att striderna hade fört oss mycket längre än som ursprungligen varit avsett. Även här hade nya förhoppningar och nya mål uppstått ur oväntade framgångar. Att dessa till slut icke fullständigt nåddes, hade sin orsak uti den småningom skeende utmattningen hos de insatta krafterna. Det överensstämde emellertid icke med våra allmänna avsikter att insätta ännu flera fördelningar för operationen i Marneterrängen. Våra blickar riktades oavbrutet mot Flandern.
ÅTERBLICK OCH UTSIKTER I SLUTET AV JUNI 1918.
Sett från krigisk synpunkt överträffade det, som vi uppnått uti de tre stora slagen, allt, som sedan hösten 1914 presterats i anfallsstrid på västfronten. Terrängvinsten, bytessiffrorna, fiendens svåra, blodiga förluster talade med all tydlighet om storleken av de tyska framgångarna. Vi hade skakat det fientliga motståndet ända ned i grundvalarna. Våra trupper hade visat sig fullt vuxna de stora ansträngningar, som vi fordrade av dem. Under de i veckor pågående anfallsstriderna hade den tyske soldaten bevisat, att den gamla andan icke hade kvävts uti de årslånga försvarsstriderna, utan vid ordet »framåt» lyft sig till samma höjd som 1914 års moraliska hänförelse. Anfallsandan hos vårt infanteri hade icke förfelat sin verkan på motståndaren: »What an admirable and gallant infantry you have», (Vad ni har för ett beundransvärt och tappert infanteri), yttrade en fientlig officer till en av mina generalstabsofficerare. I närmaste anslutning till detta infanteri hade dess systervapen i alla stridslägen stått i främsta linjen. En mäktig samhörighetskänsla hade genomträngt det hela ända till siste man vid den bortersta ammunitionsvagnen. Huru hade icke alla strävat framåt för att hava del uti, medverka till och leva med i det
