stora, som skett! Huru ofta utlöste sig icke detta i ett glatt jubel, en upplyftande sång, eller en högt uttalad tacksamhetens bön. Även jag hade på slagfälten åter njutit av denna anda, som strömmade emot mig som en fläkt från länge sedan förflutna militära ungdomsdagar. En människoålder hade förflutit sedan dess, men människohjärtat och den tyska soldatandan hade förblivit oförändrade. På samma sätt som nu de fältgrå talade och sjöngo i de stora striderna för tillvaron och fosterlandet, för kejsaren och riket, så hade våra tappra ungdomar i de gamla blå rockarna även talat och sjungit i bivackerna vid Königgrätz och Sedan.
Men allt, som presterats, hade hittills icke räckt att militärt och politiskt träffa fienden i hjärtat. På den fientliga sidan visade sig inga tecken till eftergift. Utifrån sett tycktes tvärtom varje militärt nederlag endast ytterligare stärka fiendens förintelsevilja. Detta intryck försvagades icke ens av, att då och då röster i det fientliga lägret manade till måttlighet. Det diktatoriska trycket uti de mot oss fientliga statsbyggnaderna hade i stort sett ingenstädes slappats. Liksom med järnkrampor sammanhöll det folkens vilja och kraft och oskadliggjorde i mer eller mindre utpräglat våldsam form alla, som vågade tänka på annat sätt än de nuvarande tyranniska maktinnehavarna. I dessa myndigheters verksamhet låg något i mitt tycke mycket imponerande. De stödde sina egna förhoppningar och hänvisade sina folk i främsta rummet till den småningom skeende avmattningen i vår kraft. Denna måste enligt deras åsikt så småningom förbrukas. Hungern i den tyska hemorten, striden vid fronten, propagandans gift, gyllne mutor, broschyrer, inrepolitiska strider hade hittills icke förmått bringa oss på fall. Nu trädde en ny faktor i verksamhet: den amerikanska hjälpen. Vi hade lärt känna dess första stridsutbildade trupper vid Château-Thierry. De trädde oss där till mötes, ännu stela men ledda av kraftig vilja. De verkade genom sin numerära överlägsenhet överraskande på våra svaga förband.
