I och med amerikanarnas ingripande på slagfältet hade de så länge närda franska och engelska förhoppningarna äntligen uppfyllts. Var det då underligt, om de fientliga statsmännen nu mindre än någonsin tänkte på en fredlig uppgörelse med oss? Tillintetgörande av vår statliga och ekonomiska tillvaro hade å deras sida sedan lång tid tillbaka beslutats, även om de ville dölja denna avsikt bakom utslitna, milda och sofistiska talesätt. De använde sådana fraser endast, då de motsvarade deras propagandamål, vare sig för att låta det pålagda blodsväldet synas de egna folken lättare att uthärda eller för att uppmjuka stridslusten hos vårt folk. För oss kunde således icke något slut på kriget skönjas.
I mitten av juni månad hade en avsevärd försämring uti fyrmaktsförbundets läge inträtt; efter en löftesrik början hade Österrike-Ungerns offensiv i Italien strandat. Om även vår därvarande motståndare icke hade kraft att draga någon större fördel av det österrikisk-ungerska företagets misslyckande, så medförde dock anfallets strandande följder, som voro sämre än de, som kunnat uppstå, om man underlåtit att företaga detsamma. Vår allierades missöde var en olycka även för oss. Fienden visste lika väl som vi, att Österrike-Ungern med detta anfall kastat sina sista vikter i krigets vågskål. Från detta ögonblick upphörde Donaumonarkien att vara en fara för Italien. Jag ansåg mig böra räkna med, att Italien numera icke längre skulle kunna undandraga sig sina bundsförvanters påtryckningar utan även å sin sida sända stridskrafter till den allt avgörande västra krigsskådeplatsen, icke blott för att styrka den politiska enhetsfronten utan även för att i framtida strider spela en aktiv roll. Om icke även denna nya börda skulle falla enbart på våra skuldror, så måste vi försöka draga österrikisk-ungerska fördelningar till vår västfront. Det var den för oss bestämmande anledningen till vår anhållan nu om omedelbart österrikisk-ungerskt understöd. Stor verkan kunde vi i varje fall icke till en början vänta oss
