av detta understöd. Mer än någonsin berodde nu avgörandet av hela fyrmaktsförbundets öde på Tysklands styrka.
Frågan var sålunda, huruvida denna ännu vore tillräcklig för att tilltvinga sig ett segerrikt slut på kriget. Jag har ovan talat om våra truppers glänsande prestationer, för besvarandet av denna fråga vänder jag mig nu till andra, allvarligare sidor.
Med all kärlek och aktning för våra soldater fingo vi dock icke sluta ögonen för de under krigets lopp uppkomna bristerna i vår armés inre beskaffenhet. Frånvaron av ett tillräckligt antal lägre befäl med lång övningstid hade under våra stora anfallsslag gjort sig mycket kännbar. Stridsdisciplinen hade på sina ställen betänkligt slappnat. Det var i och för sig förklarligt, att soldaten mitt ibland de såsom byte tagna rika förråden i de fientliga depåerna hängav sig åt njutningen av de länge försakade livs- och njutningsmedlen. Men det borde hava förhindrats, att han störtade sig över dessa njutningar i otid och därvid åsidosatte sina plikter för ögonblicket. Alldeles bortsett från de upplösande verkningarna på truppens anda av ett dylikt uppträdande, inträdde även faran, att för oss gynnsamma stridslägen försummades och förvandlades till ogynnsamma.
Vidare hade striderna rivit svåra, ofyllbara luckor i våra trupper. En mängd infanteriregementen behövde fullständigt ny uppsättning. Det härför tillgängliga byggnadsmaterialet var i de flesta fall icke längre moraliskt jämnställt med det gamla. Svagheterna i de inhemska förhållandena återspeglade sig mången gång i den stämning, som genomträngde det till fronten anländande ersättningsmanskapet.
Under inflytandet av våra krigiska framgångar hade stämningen i hemorten dock höjts betydligt inom vida kretsar. Man följde underrättelserna från fronten med största spänning och hoppades på ett snart lyckligt slut på den svåra kampen. Det tycktes alltså som hade man icke förgäves underkastat sig hunger, uppoffringar och bekymmer,
