och mycket glömdes, mycket skulle även framgent uthärdas, om endast ett lyckligt slut på det oerhörda tålamodsprovet kunde skönjas. På så sätt åstadkoms genom härens framgångar mycket, som av den politiska ledningen försummats. Men den fosterlandslösa uppfattningen hos vissa delar av det tyska folket, vilka voro genomträngda av ur egennytta och själviskhet uppkomna tankeriktningar och som med sina förstörda nerver och sitt sedliga fördärv i fiendens seger sågo fosterlandets lycka och fred samt sökte och även trodde sig finna det goda uteslutande i det fientliga lägret och det onda uteslutande i eget land, bildade utstrålningsmedelpunkten för den upplösning, som skulle fördärva hela vår statskropp. Trotski synes sannerligen icke i Brest-Litowsk hava talat för döva öron. Hans politiska irrläror trängde över våra gränspålar och funno talrika anhängare inom alla yrkesklasser och av de mest skilda bevekelsegrunder. Den fientliga propagandan fortsatte öppet och i hemlighet sin verksamhet. Med växlande styrka kastade den sig in på alla våra livsområden.
Sålunda hotade motståndskraftens försvinnande hos vårt folk och i vår här att till vårt fördärv förena sig med fiendens förintelsevilja. Endast krigiska framgångar tycktes kunna föra oss ur detta svåra läge. Att med hjälp av dessa komma till ett lyckligt slut var icke blott min bestämda vilja utan även min vissa förhoppning. Förutsättningen för sådana framgångar var, att vi icke förlorade initiativet, det vill säga, att vi fortsatte att vara den anfallande. Lämnade vi själva ifrån oss hammaren, skulle vi omedelbart råka under densamma.
Om endast hemorten fortsatte att giva oss de fysiska och andliga krafter, varöver den ännu förfogade, om den icke förlorade modet och tron på vår slutliga seger och om bundsförvanterna icke sveko, så kunde vi kämpa oss igenom.
Med sådana tankar och känslor grep jag mig an med fullföljandet av vår hittillsvarande allmänna plan.
