På sommaren 1867 besökte Hans majestät konungen för första gången Hannover. Jag stod vid hans ankomst i hederskompaniet framför palatset i Georgsparken och lyckliggjordes av min krigsherre med frågan, vid vilket tillfälle jag förvärvat mig svärden till ordenstecknet. I senare år, sedan jag även erhållit järnkorset för 1870—71, har min kejsare och konung många gånger vid uppvaktningar ställt samma fråga till mig och därvid har jag städse genomilats av samma känsla av stolthet och glädje som då.
Allt starkare sammangötos de statliga, militära och sociala förhållandena i Hannover. Snart skulle även denna nya provins på blodiga slagfält bevisa sig vara en värdig beståndsdel av Preussen!
Vid krigsutbrottet 1870 ryckte jag i fält såsom adjutant vid 1. bataljonen. Min bataljonschef, major von Seegenberg, hade gjort fälttågen 1864 och 1866 såsom kompanichef vid regementet. Han var en krigserfaren gammalpreussisk soldat med hänsynslös energi och outtröttlig omsorg för sin trupp. Vårt inbördes förhållande var gott.
Början av fälttåget medförde för regementet så väl som för gardeskåren i sin helhet så till vida smärtsamma missräkningar, som vi under veckolånga marscher icke kommo i beröring med fienden. Först sedan vi redan övergått Mosel, ovanför Pont à Mousson, och nästan nått fram till Maas, kallade oss tilldragelserna den 17. augusti väster om Metz till denna trakt. Vi böjde av mot norr och inträffade efter en utomordentligt ansträngande marsch på aftonen denna dag på slagfältet vid Vionville. Spåren efter den fruktansvärda strid, som våra III. och X. armékårer utkämpat föregående dag, mötte oss överallt. Rörande krigsläget erforo vi så gott som intet. Sålunda bröto vi även den 18 augusti upp från våra bivackplatser vid Hannonville väster om Mars la Tour under nära nog fullständig oklarhet om läget och nådde vid middagstiden Doncourt. Den jämförelsevis korta marschen dit, utförd i täta massformationer under besvärliga korsningar med sachsiska (XII.) armékåren, i tryckande
