gränsen. Huru skulle han kunna ordna sin tillförsel, då vi grundligt förstört järnvägarna och vägarna? Vi hoppas även, att de bulgariska trupperna vid beröringen med hemlandets jord skola återfinna kraft och ansvarskänsla.
Den föreslagna operationen är endast möjlig, om Yskyb hålles, tills de bulgariska trupperna hinna dit över Kalkandelen. Denna uppgift förefaller lätt, ty fienden följer faktiskt efter från Gradsko med endast jämförelsevis svaga krafter.
Under dessa tilldragelser förblir Sofia påfallande lugnt. Våra dit anländande bataljoner, som skola tjäna till att lugna befolkningen och till skydd och stöd för regeringen, finna intet av den befarade upphetsningen. Livet där gör dock ett egendomligt intryck genom de skaror av soldater, som, skilda från sina förband, draga genom staden till sin hembygd. Manskapet avlämna sina gevär i vapendepåerna, taga avsked av sina kamrater och förmän och försäkra till och med delvis, att de skola återkomma, om de blott först en gång fått se om sina åkrar. En egendomlig bild, ett märkvärdigt själstillstånd. Eller en överenskommen komplott? Vi hava ingen anledning att förutsätta en dylik hos soldaterna. Att det i detta upplösningstillstånd icke överallt går fredligt till är tydligt. Men rykten om svåra excesser visa sig i de flesta fall överdrivna.
Vid fronten förblir läget oförändrat. De bulgariska massornas återtåg fortgår oavbrutet och kan icke heller fås att för någon längre tid göra halt emot den förföljande fiendens svaga skaror. Förgäves försöker man förmå enstaka hopar, om slutna truppförband kan man numera knappast tala, att åter göra front mot fienden och åtminstone på sina ställen åstadkomma ett ordnat motstånd. Rycker fienden an, lämna bulgarerna redan efter ett fåtal skott sina ställningar. Tyska trupper äro icke längre i stånd att giva någon tyggrad åt det bulgariska motståndet. Lika förgäves äro tyska och bulgariska officerares bemödanden att med
