stod jag under slaget vid Soissons-Reims bredvid min allerhögste krigsherre på just samma Winterberg. Jag gjorde Hans majestät uppmärksam på, att jag för 48 år sedan legat i kvarter där nere. Av bägge orterna funnos knappast några spillror kvar. Huset vid torget i Corbény, där jag bott, kunde icke mera återfinnas under grus- och jordhögarna. Även Winterberget, som 1870 var en grön, delvis skogklädd bergrygg, visade nu endast kala branta kalkstenssluttningar, varifrån projektiler, hackor och spadar avlägsnat den sista jordsmulan. Ett trots all dåtida segerglädje sorgligt återseende!
Den 19. september sågo vi från högplatån vid Gonesse, 8 km. nordost om St. Denis, för första gången den franska huvudstaden. Invaliddômens och andra kyrkors förgyllda kupoler glödde i morgonsolen. Jag föreställer mig, att korsfararna en gång i tiden betraktat Jerusalem med känslor liknande dem med vilka vi nu skådade ut över det vid våra fötter liggande Paris. Vi hade brutit upp i mörkret kl. 3 på morgonen och lågo nu hela den vackra höstdagen på stubbåkrarna, beredda att ingripa för den händelse hos oss eller grannfördelningarna besättandet och anordnandet av förpostställningen skulle stöta på svårigheter. Först sent på eftermiddagen fingo vi rycka in i kvarteren. Under den närmast följande tiden lågo vi förlagda i Gonesse, vilket för övrigt fått sitt historiska värde av att Blücher och Wellington vid ankomsten framför Paris 1815 där sammanträffade för att överlägga om operationernas fortsättande.
I stället för en snabb, fullständig framgång fingo vi i månader hålla ut framför Paris, under en ganska ansträngande och otacksam cerneringstjänst, vilken på vårt frontavsnitt endast sällan avbröts genom några nämnvärda utfallsstrider. Först jultiden, med beskjutningen av forten, medförde en uppfriskande militär fläkt i denna enformiga verksamhet.
Mitten av januari medförde åt mig en särskild upplevelse. Jämte en sergeant sändes jag såsom regementets
