Sida:Ur mitt liv.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
42

representant till kejsarproklamationen i Versailles. Ordern härom erhöll jag på aftonen den 16. januari. Redan samma natt skulle jag inställa mig i det 15 km. avlägsna Margency, varest genom armékvarterets vid Maasarmén försorg inkvartering beretts alla de deputationer, vilka kommo från öster därom liggande kvarter. Därifrån skulle vi den 17. över St. Germain begiva oss till Versailles. Till häst kunde jag icke tillryggalägga den ungefär 40 km. långa vägen, emedan jag måste medföra packning. Med ett raskt beslut satte jag mig tillsammans med min sergeant och uppassare upp på en packvagn, som tillhörde livkompaniet vid 1. gardesregementet, vilket låg i samma ort som jag och även var beordrat till Versailles. I skritt bar det så i väg i nattens mörker under stark köld till Margency, där i en villa varma kaminer, goda halmbäddar och te väntade oss.

Tidigt på morgonen den 18. meddelade mig chefen för livkompaniet, att han just fått order att icke marschera till Versailles utan återvända till regementet. Lyckligtvis tog en annan kamrat mig och min uppassare med sig på sitt tvåhjuliga fordon och även min sergeant fann någonstädes ett vänligt mottagande. Sålunda travade vi i den klara vintermorgonen vidare mot vårt nästa mål, St. Germain. Men med ödets makter går det icke att sluta något evigt förbund. Vår fullastade dogcart tappade plötsligt ett hjul och vi lågo allesammans på landsvägen. Till all lycka funno vi snart uti en ort en smed, som avhjälpte skadorna, så att vi i St. Germain vid en frukost i den på terrassen över Seinen härligt belägna »Pavillon d’Henri quatre» åter kunde sluta oss till de övriga reskamraterna. Det var en egendomlig fordonskolonn, som i den nedgående solens strålar gjorde sitt intåg i Versailles. Alla slags fordon, som man kunnat uppdriva i slotten, villorna och bondgårdarna omkring Paris, voro representerade. Största uppseendet väckte en potatiskärra, vars ägare dagen till ära på ömse sidor om sin sittplats hade fästat en stor preussisk fana — någon tysk fanns det ju ännu icke. Jag fick snart