ett gott kvarter hos en vänlig gammal dam vid Avenue de Paris och på kvällen samlades vi vid en länge försakad, god supé i Hotell des Reservoirs.
Festen den 18. är tillräckligt känd. För mig var den rik på intryck. Mest upplyftande och tillika mest gripande verkade självfallet min allernådigste konungs och herres person. Hans lugna, rättframma, allt behärskande värdighet gav åt festen en större högtidlighet än all yttre glans. Den hjärtevarma hänförelsen för den upphöjde härskaren var emellertid lika stor hos alla deltagarna, vilken tysk folkstam de än tillhörde. Glädjen över »Tyska riket» kom kanhända livligast till uttryck hos våra sydtyska bröder. Vi preussare voro därvid av historiska skäl mera tillbakadragna. Dessa hade ju redan låtit oss inse vårt egna värde vid en tid, då Tyskland endast var ett geografiskt begrepp. Hädanefter skulle det bliva annorlunda!
På aftonen den 18. voro de i Versailles närvarande generalerna befallda till Hans majestät kejsarens taffel uti prefekturen. Vi andra voro kejsarens gäster i »Hôtel de France».
Den 19. januari började med beskådande av det gamla franska konungaslottet med dess stolta tavelsamling, som förevigar Frankrikes ärorika minnen. Även den vidsträckta parken besöktes. Då kallade oss plötsligt kanondunder tillbaka till staden. Versailles’ besättning var redan alarmerad och stadd på marsch. Det gällde fransmännens stora utfall från Mont Valerien. Vi betraktade stridens förlopp en stund såsom sysslolösa åskådare, men anträdde sedan på eftermiddagen återfärden. Sent på natten nådde jag åter mitt regementsstabskvarter Villers le Bel, 8 km. norr om St. Denis, tacksam för att jag fått vara med vid detta historiska ögonblick och fått hylla min nu vordne kejsare.
Det resultatlösa utfallet från Mont Valerien var Frankrikes sista stora kraftyttring. Den följdes den 26. av Paris kapitulation och den 28. av allmänt vapenstillestånd.
