Sida:Ur mitt liv.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
44

Omedelbart efter fortens uppgivande, framsköts vår brigad västerut på den mellan Mont Valerien och St. Denis belägna Seinehalvön. Vi förlades uti goda, vackert belägna kvarter straxt intill flodstranden, mitt emot Paris, i närheten av Pont de Neuilly.

Därifrån hade jag tillfälle att åtminstone ytligt lära känna Paris. På morgonen den 2. mars red jag i sällskap med en gardeshusarordonnans över den efter platsen uppkallade bron till Triumfbågen. Jag kringgick denna lika litet, som min vän, dåvarande husarlöjtnanten Bernhardi, hade gjort det föregående dag, då han var den förste, som inryckte i Paris. Därefter red jag nedför Champs Elysées över Place de la Concorde och genom Tuilerierna ända in på Louvrens gård samt slutligen längs Seine och genom Bois de Boulogne tillbaka hem. På denna min väg begrundade jag de historiska minnesmärkena från en för vår fiende lysande förfluten tid. De få invånare, som visade sig, intogo en reserverad hållning.

Lika litet som jag är hågad att hylla kosmopolitismen, lika långt avlägsen har jag alltid varit från att hysa någon förutfattad mening om andra folk och trots alla för vår livsåskådning främmande egenskaper, förnekade jag icke deras goda sidor. Sålunda har visserligen i mina ögon det franska folket ett alltför livligt och därför för snabbt växlande temperament, men å andra sidan ser jag i den hänförelse, som just under de svåraste tider på ett alldeles säreget sätt gjort sig gällande hos detta folk, ett avsevärt företräde. Framför allt uppskattar jag den förmåga, kraftfulla naturer hava, att så inverka på massan och draga den inom sin trollkrets, att den franska nationen blir i stånd att av hängivenhet för ett fosterländskt ideal ända till fullständig självuppoffring bortse från varje slags individuellt intresse. I motsats härtill står under det sista kriget fransmännens beteende mot värnlösa fångar, vilket ofta stegrats nära nog till sadism och därför icke kan urskuldas av ett alltför livligt temperament.