Sida:Ur mitt liv.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
45

Dagen efter mitt besök i Paris hade gardeskåren den höga äran och utomordentliga glädjen att paradera inför sin kejsare och konung vid Longchamps. Med gammalpreussisk stramhet utförde de stridsvana regementena förbimarschen för sin krigsherre, på vars order de när som helst voro beredda att ånyo sätta in sina liv för fäderneslandets skydd och ära. Till ett verkligt intåg i Paris, liknande det, som tidigare beskärts andra armékårer, kom det emellertid icke för oss, emedan preliminärfreden under tiden blivit sluten, och Tyskland icke ville låta den i ärlig strid besegrade motståndaren till sista droppen tömma förödmjukelsens kalk.

Den 22. mars firade vi därefter, även framför Paris, festligt Hans majestäts födelsedag. Det var en härlig ljum vårdag med fältgudstjänst i det fria, salutering från forten och festmåltider för officerare och manskap. Den glada utsikten, att efter troget uppfyllda plikter nu snart kunna återvända hem, höjde ytterligare stämningen.

Fullt så tidigt som vi hoppats, skulle vi emellertid icke lämna Frankrike. Tvärtom måste vi till att börja med kvarstå på Paris nordfront i och vid St. Denis och blevo där vittne till franska regeringens strid mot kommunen.

Den nya revolutionära rörelsens första utveckling hade vi redan kunnat följa under belägringen. Bristen på disciplin inom de politiska ytterlighetskretsarna gent emot guvernören i Paris var oss bekant. Då vapenvilan inträdde, började omstörtningsrörelsen att framträda allt mera öppet. Bismarck hade tillropat de franska maktägande: »Ni hava lyfts upp av revolutionen, en ny revolution skall åter sopa bort eder.» Det såg ut, som skulle han få rätt.

I allmänhet hyste vi i början föga intresse för dessa revolutionära händelser. Först mot slutet av mars, när kommunen började rycka makten åt sig och utvecklingen allt mera tog formen av öppen strid mellan Versailles och Paris, ökades vår uppmärksamhet. Tidningar och flyktingar berättade om tilldragelserna i stadens inre. Under