Ryssland och vår österrikisk-ungerska bundsförvant i Galizien och Polen. Blir vårt första slag icke grundligt, kommer faran för vår hemort att bestå som en smygande sjukdom, härjningarna och morden i Ostpreussen att förbliva ohämnade och bundsförvanten i söder att förgäves vänta på oss.
Alltså helgjuten handling! Därför måste allt fram, som på något sätt är användbart i fältkriget och på annat håll kan undvaras. — Vad fästningsmurarna i Graudenz och Thorn ännu härbärgera av stridsdugligt lantvärn drages fram. Även från de skyttevärn, som mellan Masuriska sjöarna åt öster skydda vår nuvarande operation, utrycka våra lantvärnsmän och överlämna försvaret därstädes åt ett försvinnande fåtal tappra landstormsmän. Vinna vi slaget, så behöva vi icke längre fästningarna Thorn och Graudenz och äro befriade från våra bekymmer för sjöpassen.
Mot Rennenkampf, som från nordost skulle kunna falla över oss som en alplavin, skall endast vår kavallerifördelning jämte huvudreserven Königsberg med två lantvärnsbrigader kvarstå. Denna dag kunna vi dock ännu icke överblicka, huruvida dessa krafter också verkligen förslå. Med all sin stridsduglighet bilda de ju blott en slöja, som lätt kan sönderslitas, om Rennenkampfs massor marschera och hans överlägsna kavalleriförband rida så, som vi måste befara. Men kanske göra de icke detta, och då räcker slöjan att bemantla vår svaghet. Vi måste våga detta i flank och rygg för att vara starka på den avgörande fronten. Vi få hoppas, att det lyckas oss att vilseleda Rennenkampf, och kanhända bedrager han sig själv. — Den starka fästningen Königsberg med sin besättning och våra ryttare kunna ju i fiendens fantasi växa till väldiga storheter.
Men, även om Rennenkampf till vår fördel invaggar sig i falska föreställningar, kommer icke i alla fall hans högsta krigsledning att driva fram honom i hastiga marscher mot sydväst och i ryggen på oss? Måste icke Samsonoffs nödrop tvinga honom att sätta sig i marsch mot slagfältet? Och skall icke, till och med om den mänskliga röstens
