rop förklingar obeaktat, slagets dån tränga fram till de ryska linjerna norr om sjöarna, ja, ända till det fientliga högkvarteret?
Försiktighet gent emot Rennenkampf är alltså av nöden, men vi kunna icke av hänsyn till honom kvarlämna starkare stridskrafter, eljest komma vi att på slagfältet vara ännu svagare, än vi redan äro.
Göra vi en beräkning av de ömsesidiga styrkorna och räkna vi till de våra även de båda lantvärnsbrigaderna, som vid tiden i fråga äro på väg från kustskyddet i Schleswig-Holstein och väl skola inträffa i rätt tid före slaget, så visar en jämförelse med de sannolika ryska stridskrafterna alltjämt ännu stor skillnad till vår nackdel, även om Rennenkampf icke vill marschera och deltaga i striden. Därtill kommer, att mycket lantvärn och landstorm måste kämpa i våra främsta led. Gamla årsklasser mot den bästa ryska ungdomen. Vidare talar emot oss, att flertalet av våra trupper och, såsom läget var, just alla, vilka efter allt att döma måste genomföra den avgörande stöten, kommer direkt från svåra och förlustrika strider och dessutom fått lämna slagfältet vid Gumbinnen åt ryssarna. Trupperna marschera därför icke med segrarens stolta känsla. Och dock rycka de ut till strid med glatt sinne och fast tillförsikt. Stämningen är god, rapporteras det till oss, alltså berättigar den till kraftfulla beslut, och där den möjligen skulle vara en smula tryckt, livas den upp genom de kraftfulla besluten. Så har det alltid varit; skulle det denna gången vara annorlunda? Jag hyste inga betänkligheter på grund av vår numerära underlägsenhet.
Den, som i krigets räknekonst endast använder synliga värden, räknar falskt. Soldaternas inre värde är utslagsgivande. På detta byggde jag min tillförsikt. Jag tänkte för mig själv:
Låt ryssen även marschera in i vårt fädernesland, låt beröringen med den tyska jorden komma hans hjärta att slå kraftigare, den gör honom dock icke till tysk soldat,
