Sida:Ur mitt liv.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
85

vidare till Allenstein-Hohenstein, den möter där icke längre seger utan blott fördärv. Läget ligger klart för oss; samma dag på aftonen giva vi order om inneslutning av fiendens huvudstyrka, hans XIII. och XV. armékårer.

Under den 28. augusti fortsättes den blodiga striden.

Den 29. ser en stor del av de ryska huvudkrafterna vid Hohenstein hemfallen åt den slutliga förintelsen. Ortelsburg uppnås från norr, Willenberg över Neidenburg från väster. Ringen omkring tusende och åter tusende ryssar börjar sluta sig. Mycket ryskt hjältemod kämpar visserligen ännu i detta förtvivlade läge för tsaren, därmed räddande vapenäran men icke längre slaget.

Rennenkampf marscherar alltjämt lugnt vidare mot Königsberg. Samsonoff är förlorad, även om hans kamrat nu skulle komma till annan och bättre krigisk insikt. Ty vi kunna redan draga trupper ur slagfronten till skydd för vårt förintelseverk, som fullbordas i den stora kitteln Neidenburg—Willenberg—Passenheim, och vari den förtvivlade Samsonoff söker döden. Ut ur denna kittel komma allt större och större ryska fångkolonner. Vid deras åsyn träder resultatet av slaget allt tydligare i dagen.

En egendomlig slump fogade, att jag i Osterode, en av våra observationsplatser under slaget, emottog den ene av de båda fångna ryska armékårcheferna i samma värdshus, där jag år 1881 som ung generalstabsofficer varit inkvarterad under en generalstabsfältövning. Den andre anmälde sig följande dag hos mig uti ett av oss till ämbetslokal förvandlat skolhus.

Redan under striderna kunde vi betrakta det delvis präktiga soldatmaterial, varöver tsaren förfogade. Enligt det intryck jag fick, befunno sig däribland tvivelsutan element, som voro mottagliga för bildning. Jag iakttog vid detta tillfälle, liksom redan 1866 och 1870, huru snabbt den tyske officern och soldaten i sina inre känslor och sakliga omdöme uti den fångne motståndaren glömmer den forne fienden. Stridsraseriet hos vårt folk försvinner