redan samlat starka, segersälla, om ock trötta stridskrafter till eventuellt försvar vid Allenstein.
Den 31. augusti är för våra ännu stridande trupper slutskördens dag, för vårt armékvarter en dag för överläggning om operationernas fortsättande, för Rennenkampf dagen för återtåget till linjen Deime—Allenburg—Angerburg.
Redan den 29. augusti hade händelsernas gång gjort det möjligt för mig att till min allra högste krigsherre inrapportera den ryska Narewarméns fullständiga sammanbrott. Ännu samma dag nådde mig på slagfältet Hans majestäts, i fosterlandets namn uttalade tack. Så väl i hjärta som i ord överflyttade jag detta tack på min arméstabschef och på våra härliga trupper.
Den 31. augusti kunde jag insända följande rapport till min kejsare och konung:
»För Eders Majestät anmäler jag underdånigst, att under gårdagen ringen slutit sig omkring största delen av den ryska armén. XIII., XV. och XVIII. armékårerna äro tillintetgjorda. Hittills äro över 60,000 fångna, däribland cheferna för XIII. och XV. armékårerna. Kanonerna kvarstå ännu i skogarna och skola sammanföras. Krigsbytet, som i detalj ännu icke kan överskådas, är utomordentligt stort. De utom ringen stående kårerna, I. och VI. hava likaledes lidit svårt samt fortsätta flyktartat återtåget över Mlawa och Myszyniec.»
Trupperna och deras ledares prestationer hade varit utomordentliga. Nu lägrade sig fördelningarna i bivackerna och lovsången från slaget vid Leuthen ljöd därifrån.
I armékvarterets nya förläggningsort Allenstein besökte jag under gudstjänsten den i närheten av det gamla ordensslottet liggande kyrkan. Då prästen läste slutbönen, sjönko alla närvarande, unga soldater och gamla landstormsmän ned på knä under det väldiga intrycket av det upplevda. En värdig avslutning på deras hjältedåd.
