uttröttade och i massor äro hopade på slagfältet vid Tannenberg, för att anfalla oss? Varför lämnar han oss tid att ordna trupperna, uppmarschera på nytt, vila ut, draga fram ersättningsmanskap? Den ryske arméchefen är dock känd såsom en förträfflig soldat och general. När Ryssland stred i Ostasien hade bland alla ryska ledare namnet Rennenkampf den skarpaste klangen. Var hans rykte på den tiden överdrivet? Eller hade generalen under mellantiden förlorat sina krigiska egenskaper?
Soldatyrket har redan många gånger förvånande snabbt utmattat till och med starka naturer. Där ena året ännu förefanns ett energiskt sinne, framåtsträvande vilja, har man redan under det följande funnit ett tomt huvud, ett matt hjärta. Detta har redan många gånger varit militär storhets tragik.
Vi hava slagit upp och genomgått Rennenkampfs skuldregister över Tannenberg. Låtom oss nu i tankarna begiva oss till hans armékvarter Insterburg, icke för att anklaga utan för att förstå honom.
Samsonoffs nederlag visade general Rennenkampf, att 8. tyska arméns huvudstyrka dock icke stod i Königsberg, som han hade antagit. Han förmodade emellertid i varje fall, att starka krafter alltjämt befunno sig i denna mäktiga fästning. Att marschera förbi denna och störta sig över den segerrika tyska armén i trakten av Allenstein, tycktes sålunda vågat, alltför vågat. Det vore åtminstone ett osäkert företag. Det är säkrare att stanna kvar i de starka försvarsställningarna mellan Kurische Haff och Masuriska sjöarna. Mot dessa ställningar kunna tyskarna över huvud taget icke alls norrifrån och endast under stora svårigheter söderifrån genomföra sin kringgångs- och omfattningskonst. Rusa de till anfall mot fronten, kastar man sig över deras sönderskjutna trupper med sparade väldiga reserver. Våga de det osannolika och tränga sig igenom passen uti sjöområdet, faller man från norr deras kringgångskolonner i vänstra flanken, under det att man kastar en nybildad
