Sida:Ur mitt liv.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
93

Lyck slår 3. reservfördelningen en mångdubbelt starkare fiende och befriar oss därmed slutgiltigt från bekymmer i söder.

Huru är det däremot i norr? Vid och väster om Insterburg tro sig våra flygare numera tydligt kunna fastställa två fientliga armékårer och ytterligare en dylik kår ses i anmarsch över Tilsit. Hurudant blir våra tunt grupperade, frontalt stridande armékårers öde, om en rysk människolavin om bortåt 100 bataljoner, ledd av en fast enhetlig vilja störtar sig över dem? Detta oaktat kan man förstå, då vi på aftonen denna 9. september önska och säga: »Rennenkampf, vik icke ur din för oss ointagliga front, skörda lagrar genom anfall ur din center!» Vi voro nu fullt övertygade, att vi genom kraftigt framförande av vårt flygelanfall åter skulle rycka ifrån den fientliga arméchefen dylika lagrar. Tyvärr förstod den ryske ledaren dessa våra tankar, han fattar icke beslutet att möta dem med våld utan sänker vapnen.

Under natten mellan den 9. och 10. september tränga våra patruller in i de fientliga skyttevärnen vid Gerdauen och finna dem tomma. »Fienden går tillbaka.» Rapporten förefaller oss otrolig. I. reservkåren vill genast sätta sig i marsch från Gerdauen mot Insterburg. Vi uppmana till försiktighet. Först vid middagstiden den 10. måste vi tro på det osannolika och för oss ovälkomna. Fienden har faktiskt börjat det allmänna återtåget, även om han här och där ännu gör förbittrat motstånd, ja, till och med kastar starka massor emot oss i osammanhängande anfall. Hela vår front är stadd i full framryckning. Nu gäller det att dirigera vår högra flygelkår och kavallerifördelningarna rakt i nordostlig riktning mot de fientliga förbindelserna från Insterburg till Kowno.

Vi jaga framåt! Om någonsin otålighet är begriplig, är det här. Rennenkampf viker envist. Även han tyckes vara otålig. Men vår otålighet åstundar framgång, hans medför förvirring och upplösning.