När sedan tviflet fullkomligt blef lefvande hos Lyhne, då var det dock blott en växt, som hade sin rot i detta frö. Ty orsakslöst finnes intet inom människan.
Men åren gingo, och Niels Lyhne kom till Köpenhamn som student. Han kom midt in i en stark jäsningsperiod. Det var förunderligt lockande att höra andra med klara ord uttala alt, som i aningsfull, tyst förbidan legat inom honom själf och aldrig helt vågat stiga fram i dagsljuset. Man vet, att Jacobsen här genom en anakronism — Lyhne dör ju i kriget 64 — tecknat någon af de kretsar, som under hans egen studenttid mottogs och hänfördes af de idéer, hvilkas förnämsta målsman inom Danmark Georg Brandes varit. Och det är hänförande skildradt detta ungdomens vaknande mod att kasta sig öfver all världens frågor, dess håg att tillegna sig alt, dess jublande öfvertygelse, att »det är lika skönt att lära som att lefva».
Men hos Lyhne var det dock mest fantasin, som tog fart och växte. Arbetet, som borde hafva kommit till och gifvit det anade stadga, fångat inbillningens foster, gifvit dem värklighet, som värklighet kunde få, hållit dem kvar och jagat de öfriga bort, arbetet uteblef, och i ett oarbetadt, löftesrikt kaos låg hans inre. Han gaf sig själf löften, men han höll dem ej. Han drömde sig diktare, men han diktade ej. Han gjorde utkast och planer, men fullbordade ej. Han svärmade och drömde, men älskade ej.
