de blifvit tryckta, skulle sannolikt äfven den finaste kännare få svårt att ens approximativt bestämma, hvad som varit det första eller det sista verket i denna kolossala produktion. Detta orsakas af en egenskap, som är säregen för Drachmann och som ställer honom tämligen ensam i en tid, hvilken just tyckes kännetecknas deraf, att äfven dess mest fjärrskådande andar utstaka för sig ett bestämdt fixeradt och preciseradt mål, som just de vilja vinna, en tid, när förmågan af begränsning rent af synes vara vilkoret för och nerven i hvarje verklig och varaktig framgång.
Saken är den — inom konstens värld — att arbetet kommit att betyda så mycket mer, än det betydde förr. Konstnären har nödgats stiga ned från sin usurperade plats af halfgud eller undantagsmänniska och erkänna, att han icke är mer än en vanlig dödlig, som kanske visserligen är i besittning af en grad begåfning, hvilken torde vara för mer än de flestes, men som till sin art ej på annat sätt är skild från andras, än t. ex. den som är nödig för en vetenskapsman eller en maskinkonstruktör. I och med detta har skalden fått en annan blick på sig själf och sin uppgift. Det är ej längre nog med att hos sig upptäcka, att den poetiska begåfningen förefins som ett faktum, och tillräckligt har väl detta häller under inga tider varit. Men säkert är, att arbetet för en nutida konstnär har kommit att betyda mycket mer, än det någonsin gjorde förr. Under den romantiska perioden gick det till en del an att »skrifva på inspiration». Ty så länge stämningen var ungdomlig
