och frisk, så länge det gick an att i dikten endast lämna, hvad stunden ingaf skalden att skrifva, så länge gick det för sig att skilja på människan, som skref, och det, som skrefs af denna människa. Man kunde njuta af det diktade, äfven om detta var något, som den diktande aldrig tänkt på allvar, ja, kanske ens aldrig skulle vilja tänka på allvar. Och man kom aldrig på den idén att gå till rätta med en person, därför att hans diktning visade sig sakna den personliga öfvertygelsens adelsmärke.
Det blef annat, när de tankar, som en gång togo ett så storartadt, sin tid långt föregripande uttryck i Kierkegaards kritik öfver H. C. Andersen, verkligen trängde ned till hela den diktande generationen och blefvo den lösen, som är vida mer än det mången gång andefattiga och intetsägande ropet på realism. Det är det krafvet, som Goethe talar om, när han säger:
»Niemals kann’s vom Herz zum Herze gehen,
Wenn es Euch nicht vom Herze geht.»
Men krafvet har formulerats något bestämdare. Allting kan gå från hjertat på så sätt, att jag i dag brinner för ett, i morgon för ett annat. Krafvet har formulerats så, att en mans diktning skall, om den vill vara något värd, vara hvad hans eget lif skänkt honom såsom bäst och orubbligt visst. Och liksom hvar menniska begär, att i sitt eget inre lif gå från erfarenhet till erfarenhet, från frågor till frågor, från trängre synvidder till vidare, från tvekan till visshet, eller kanske stundom från skygga tysta spörsmål till de djärfva och fordrande, så begär man ock att äfven i en skalds värk läsa hans andes
