honom nära ett annat slag af karaktärer, som Schandorph ett par gånger återkommit till, och som representeras af prästen i den utomordentligt väl skrifna berättelsen »En Enkestand» och af ästetikern i »Smaa folk». Friehling är ästetiker i den meningen, att han fritagit sig själf från all skyldighet att uträtta något i den prosaiska värld, som synes honom så alt igenom banal, och det inre lif, han lefver — oberäknadt sinnesnjutvingen — är ett njutningssjukt, tanketomt drömlif.
Presten i »En enkestand» hör till de bästa teckningar, den nyare nordiska literaturen frambragt. Han är en modern Tartuffe, kan man säga, men bilden har onekligen undergått högst väsentliga modifikationer. Ty pastor Alstrup är aldrig medvetet hycklande. Han är visserligen ej i strängare mening kristen. Kristendomens stränga kraf är ej hvad han erfarit och predikar om som hufvudsumman af all vishet. Ty pastor Alstrup är framför alt bildad och belefvad. Genom hela hans världsåskådning går ett drag af förfining, han har förskönat religionen, klädt den i blomsterskrud, lånat den fantasiens mest förledande smycken och gjort den till en afart af ett slags fint poetiskt ästetiserande. Hos honom, som hos Zolas abbé Mouret finnes en stark sinlighet, som ständigt är på väg att genombryta det kristliga pansaret. Men hos honom är den ingen hel och kraftig passion, som banar sig väg med en naturmakts våldsamhet. Hans lidelse lefver på fantasier, söker sig näring i drömmar och nöjer sig med att fladdra omkring det älskade föremålet, som flugan omkring ljuset,
