dock ej tillräckligt nära för att utsätta sig för faran att sveda vingarne. Och han har naturligtvis som alla dylika naturer denna obestämda, ynglingaåren eljest tillhörande böjelse att se ett nytt ideal i hvarje på något sätt utmärkt qvinna, som kommer i hans väg. Herman Bang har mycket riktigt anmärkt, att det är en inkonseqvens af författaren att låta denne man förklara sin kärlek för den unga änkan, bokens hufvudperson. En pastor Alstrup framkallar inga katastrofer.
Ästetikern i »Smaafolk» står denna karaktär mycket nära. Eller rättare, det är blott en ny sida af samma typ, som gifvit Schandorph anledning att teckna denne. Han är idealens man, som mycket sällan lemnar den till äfventyrs något fattiga skönhetsvärld, hans fantasi skapat, för att nedlåta sig att i egentlig mening lefva med här nere på jorden. Han har de mest lofvärda maximer, han har lifliga och vackra intressen, som han i synnerhet om aftnarne, då som bekant nervösa personers intelligenta kraft är högst uppdrifven, förstår att låta värka rent af inspirerande både på sig själf och andra. Han saknar ej häller lust att göra något af alla sina vackra tankar. Men de hafva egentligen makt öfver honom, endast så länge den första hänförelsen varar. När den förgått, inträder gärna en afmattning, som efter opiirus, och han saknar den energi, som fordras vid det ofta nog både mödosamma och nedslående arbetet att i praktiken realisera, hvad som i fantasien synes så utförbart och hänförande. För öfrigt har han reflekterat så litet öfver värkligheten, att han gent emot den förhåller sig tämligen tafatt.
