I allmänhet synes det hafva varit förf:s plan att vinna större koncentration. Så har hela den förträffligt anordnade scenen, där Olof försvarar skökan mot pöbeln, slutande med de skarpa, men strängt rättvisa orden: »Gå! och synda icke härefter, men visa dig icke för presterna, ty de skola kasta dig för kvinnorna,» lämnat plats för en helt enkel tirad, där Olof förklarar, att om han komme i den situationen, så skulle han göra så och så.
Femte akten erbjuder de största olikheterna. Det ser nästan ut där, som om författaren i viss mån dömde sin hjälte på annat sätt. Ty i prosaupplagan var det knapt fråga om annat än att Olof »drefs af andan» och från Gerdts dom: »Affälling» finnes det ingen appell. Det har här kommit ett tvifvel in om, hvilken ande, som har rätt. Lars säger: »Är du viss, att du icke gått längre, än anden bjöd?»
Olof.
Anden sade alltid: »gå den väg, jag kallar dig.» Och jag gick!
Lars.
Anden sade så äfven åt mig, men jag gick icke din väg.
Olof.
Om det icke vore Andens röst? Åt dig säger han: »stå stilla!» och åt mig ropar han: »statt upp!» Hvad har han sagt åt kungen och Brask?
Äfven talar marsken här ett helt annat språk.
Han uppträder med en öfvertygelse, som inger
respekt på ett helt annat sätt än i den första
upplagan. Och Brasks uppträdande är också ägnadt
