att göra slutet till en tveksam fråga i stället för till ett afgjordt energiskt svar. Ty hvad Brask vill sätta en gång på sin graf:
»Han ville det rätta, men den gången
Var det rätta orätt; sitt lif han gaf
I strid för sanning, och i blodad strid
Föll han för dygd; men han trodde sig som mången
Kämpa mot Satan, när han brottades med Gud»,
— det är i själfva värket den stora gåtan, som går genom all historia, och den går ock, uttalad eller icke uttalad, genom hela denna dikt, om ock, som antydts, förf. i sin första upplaga hugger af den gordiska knuten med Gerdts kategoriska slutreplik.
I hvad mån förf. värkligen uppfattar sin hjälte olika eller ej i dessa båda upplagor, är osäkert. Tänker man på efterspelet, blir svaret nekande. Ty där uppträder mäster Olof på gamla da’r som en välfödd, något slö och maklig »Pastor Primarius», den store profeten,
»Som ref ner himmel och ref upp jord
En gång på sin tid, som med våld och mord
Åt oss ville kämpa för saligheten!
Der sger I nu huru fet och from
Den Gudsman blef, sen han fick mat i kräfvan;
Förr kunde han ryta med fruktan och bäfvan,
Men när magen blef full, så blef munnen tom»
Skådespelet med sina djärfva tankar blir en kolossal ironi, när man vet, att denne mäster Olof sitter som åskådare till det förut omtalade efterspelet.
⁎
Vi hafva här uteslutande att göra med Strindberg
såsom diktare och kunna derför saklöst förbigå
stridsfrågan om »Svenska folket» så väl som den
