andel han tagit i författandet af »Gamla Stockholm.» Men i ett par af hans arbeten spårar man ett lyte, som lätt nog kan blifva till väsentlig skada för hela hans författareskap. Utkastet, början är ofta genial, utförandet svagare. Det är ej en blott tillfällighet, att både i Gillets hemlighet, Herr Bengts hustru och äfven i prosaupplagan af »Mäster Olof» första akten är så väsentligt öfverlägsen de följande. I »Herr Bengts hustru» kan den mycket väl tänkas fullkomligt fristående, man får rent af det intrycket, som ju för öfrigt mycket väl kan vara ett misstag, att förf. från början skrifvit ett proverb i en akt och sedan kommit på den idén att däraf göra ett femakts skådespel. Betraktad som fristående är denna akt ett mästervärk, raskt utkastad, en liten perla i sitt slag. Det är skada att fortsättningen ej svarar mot början. Det är ej fråga om, att icke mycket i pjesen är bra utom första akten. Den är rik på idéer. Men dessa idéer skulle hafva blifvit förstådda på ett annat sätt, om de kommit oss tillhanda genom den tids människor, till hvilken de höra.
Strindberg skrifver i allmänhet för mycket, kastar sig in på för många olika håll. Därför företer hans författarebana en sådan brokig samling af de mest olikartade försök, men en bestämd utveckling låter sig der knappast påvisas. En utpräglad karaktär visa dock alla hans stycken, ett visst något för honom ensamt karaktäristiskt, som gör, att man, äfven om hans namn ej stode t. ex. under en berättelse, dock genast skulle igenkänna mannen. Han har i utpräglad grad, hvad frans-
