männen kalla för »le style personnel.» Detta har trots de senaste årens öfverproduktion icke försvunnit. Det är därför, man ännu kan hoppas, att Strindberg skall blifva, hvad man väntat af förf. till »Röda Rummet» och »Mäster Olof.»
I ett bref till Thorild, af hvars karaktär Strindberg tycks hafva fått icke så litet på sin del, yttrar den bekante Tham af Dagsnäs något om, att »min herres skrifter utgöra en blandning af den rätta sanningen och enskildt agg, privatgräl.» Yttrandet föll mig i minnet, när jag läste »Det nya riket», som på sista tiden väckt en så häftig diskussion.
Det är sant, att Strindberg varit utsatt för något, af hvad han så ypperligt framställer i efterspelet till »Mäster Olof.» Folket skriker efter pjesens slut:
»I skall ge oss försoning! Hvad är det för ett spel,
som inte har försoning!
Anföraren (för teatertruppen.)
Säg åt författaren; jag har inte gjort stycket.
Röst I.
Han svarar och vill skylla ifrån sig! Slå honom!
Röst II.
Slå honom!
Sedan står det bara i parentes: »folket slår
honom.»
Derpå följer en hel massa streck. Så står det: »Scen V.» Men der under står ingenting.
Det är sant, Strindberg har mer än en gång råkat ut för det där obehagliga »folket slår honom.» De angrepp, som riktats mot »Röda Rummet», voro
