lika hätska som orättvisa. Han har i djupaste mått erfarit olyckan att i ett litet samhälle hafva vågat kasta fram idéer, som ej stämde med, hvad pluraliteten tänkte. Pluraliteten slår alltid, och man må vara hur viss som hälst, att man har rätt, det är ej godt att bibehålla sinnets jämvigt, när man jämförelsevis står ensam. Strindberg har i »Det nya riket» begagnat sig af det ingalunda ädla sättet att slå igen helt enkelt. Men skall galet vara, så erkänner jag, att jag har mera sympati för den ensamme, som slår de många, än för de många, som i klump kasta sig öfver den ensamme.
Och dock — den, som har känt en flägt af den ande, som bjuder att säga människorna sanningar, borde aldrig hafva skrifvit »Nya riket.» Eller rättare, när han skref den, borde han hafva glömt, hvad som rörde endast honom själf. Dess satiriska skildringar flöda af kvickhet. Hvem nekar det? Tonen och stilen tillhöra den s. k. amerikanska humorn, och Strindberg har vetat, att med bibehållande af full själfständighet täfla med sina . förebilder. Hela stycket Illusionernas dagar är ju skrifvet ej blott med kraft, utan äfven med värma. Nog är det berättigadt att skämta litet med Svenska folket, sådant det förekommer vid festmiddagar, järnvägsinvigningar, dödliga frånfällen och i retoriska vändningar. Vår Nationela bildningsanstalts franska repertoar har värkligen också sina löjliga sidor, som det väl knappast är något helgerån att gyckla med, och hvad angår Våra Idealister och det som skrifvits om svenska akademien i Så går
