samtidigt — för att tala med den förut omnämde kritikern i Illustreret Tidende — af den frågan, om Flemingarne draga sig tillbaka, därför att män sådana som Holst komma fram, eller om Holstarne komma fram, därför att Flemingarne hålla sig undan.
Men äfven här spelar kärleken sin roll med. Helene är raka motsatsen till Fleming. Hon skulle med glädje gripa till arbetet, endast lifvet hade gifvit henne ett sådant. I den krets, hon lefver, brukas det ju ej, att unga kvinnor arbeta. Men hon sörjer öfver Flemings ovärksamhet, som hon ej kan förstå. De ha älskat hvarandra, dessa två, sedan barndomen, hon kan numera knappast känna igen honom, och det är ej fritt, att med missräkningen en smula förakt är på väg att blanda sig. Fleming befinner sig i ett slags upplösningstillstånd, och Helene har dagligen haft tillfälle att se, hur dessa element, som äro henne främmande, alt mer och mer vunnit terräng. Och hon förstår, att han lika litet tror på sin kärlek till henne som på, att det öfver hufvud fins något innehåll i lifvet. Han skulle vilja älska lika gärna, som han skulle vilja lefva ett sundt lif. Men han vågar ej, skulle man nästan kunna säga. — Åter blir det tillfälligheter som bestämma utvecklingen hos de handlande personerna. Fleming har varit på en bal med Helene, dansat och samtalat som i forna dagar. »Om det kunde få fortfara så!»
Nyss förut har han vidare sett Helenes energi i olyckan, när hon och hennes moder hotades med half ruin. Och då kommer han en dag på besök,
