Stivfrost, der holder det bundet ligsom selve den Vidde, man stirrer paa.» — —
Man behöfver ej gå upp bland ensamma fjäll eller ut på öde hedar för att finna något af den lifvets instängdhet, som Elster här menar. Nästan alla hans hjältar längta mot något, som är »stort och långt borta», som Ibsen låter Dina Dorf säga. Det är motsatsen mellan denna längtan och den omgifning, i hvilken de lefva, som afgör deras lifsriktning. Och det är under detta tryck de utvecklas till hvad de en gång blifva. Detta är hemlandsdraget i Kristian Elsters diktning, som är kändt och framstäldt med osedvanlig kraft. Det är detta, som gör honom tung till sinnes, understundom misströstande. Och dock finnes det något i alt detta, som han lär oss att älska, emedan han älskar det själf.
För öfrigt har nog Elsters världsåskådning undergått mer än en förändring. Hans sista arbete »Farlige folk» torde säkert stå på annan botten än hans föregående. Eller kanske rättare — det är först i »Farlige Folk», man får fullt klart för sig, hvilken världsåskådning, som är hans. Ty för Elster är alltid människan själf nummer ett. Hvilka ågsigter hon hyllar, blir en fråga af andra rang. Det sätt, på hvilket en öfvertygelse uppbäres, är honom mer än öfvertygelsen själf. Dessutom — där något s. k. samhällsproblem är satt under debatt — är det gärna en social fråga, som afhandlas. »Farlige Folk» är mig veterligt det enda arbete, där Elster vidrör sin egen ståndpunkt i
