för att »lägga sig i» en sådan sak, hälst om man i likhet med statsrådet har sina skäl för att ej vilja afgifva något votum i frågan.
I parentes en anmärkning, som egentligen kunnat sparas till längre fram, men som också osökt kan komma med här. Man har talat om det oanständiga i att skildra en sak sådan som syfilis, och man har i samma andedrag försäkrat, att det hela dessutom är onaturligt, två anmärkningar, som egentligen hafva bra litet med hvarandra att göra.
Kristines historia är ett undantagsfall. Äfven om hon blifvit smittad, är det dock snart sagdt omöjligt, att hon kunnat dö så hastigt.
Den sista anmärkningen är ytterst betydelselös och borde minst af alt komma från dem, som eljest äro särdeles vältaliga, när det gäller att häfda skaldens rätt att idealisera naturen, som det så skönt heter. Vi äro ju ense om, att det är ett delikat ämne, Kielland företagit sig att behandla, och att den detaljeradt patologiska undersökningen här betyder mindre än de psykologiska motiv, som förenade åstadkommit detta resultat. Det är just detta, Kielland insett, och för att tala med Brandes (i ett bref till G. H. T.), Kielland har låtit Kristine dö för att slippa att skildra hennes lif. Det hade varit sannare, med det vanliga förloppet mera öfverensstämmande att låta henne lefva. Men Kielland har i hennes död sett ett försonande element, och han har också i den scen, där hon tager afsked af Johan, åstadkommit något, som står