som en hvilopunkt i denna mörka tafla. Lycklig hon, som fick dö. Det är intrycket.
Vill man hålla på den omutliga sanningen, som allenaherskande i dikten, då har Kielland här gjort sig skyldig till en svaghet. Men ingalunda är det skäl att deklamera om någon öfverflödig råhet, därför att han för oss fram till dissektionsbordet. Det är i stället ett drag af finkänslighet. Värkligheten, sådan den vid slika fall vanligen ter sig, ett helt lif med en dylik tyngd att bära, är tusen gånger mörkare, ej blott genom sjukdomen, utan genom bedrägeriet, som blifvit begånget. En sådan skildring hade varit vida pinsammare att följa, och Kielland, som visat sig ej frukta det pinsamma, där det varit af nöden, har underlåtit det, när han på annat sätt kunnat nå ett resultat.
Men för att återkomma till utgångspunkten — är Kristine idealiserad? Hon är en hederlig, enkel, frisk och sund bondflicka, ingenting mer. Hon har intet, som ställer henne öfver hennes klass. Att hon lider oskyldigt, är väl ingen idealisering. Det gör hvarje kvinna i hennes ställning.
Är det då öfverdrift i skildringen af Njædels, fadrens, missöden med den där inlagan till kongl. majestät? Det skulle väl händelsevis inte vara osanning, att sådant ofta nog drager ut på tiden, när målsägarne ej förstå sig på att sköta saken?
Ty det är att märka, att det är ej illvilja mot menige man, som uppehåller saken så länge i departementet. Det är slarf af de underordnade, ett slarf, som ofelbart mycket förr skulle hafva blifvit rättadt, om denne stackars Njædel vetat, hur han
