vid en dylik affär skulle gå till väga. Men det vet han inte. Han har en mycket dimmig och mystisk uppfattning af kungen som den mäktigaste af alla människor och af »saken» som något högst inveckladt, hvilket han inte kan reda ut, men som han med ett barns hela naivitet litar på, att andra skola göra åt honom. Han är okunnig och obekant med världen. Kielland har här tecknat en af sina allra yppersta karaktärer. Något »förtryck» är han aldrig utsatt för, och ej häller gör hans enskilda lif intryck af, att Kielland i hans rena seder velat framhålla en motbild till de högre ståndens mera korrumperade. Men hvad Kielland velat framhålla, är det slags samband, han visat mellan stad och land. Amtmand Hjorth, hvilken uppträder på den stora middagen i ett af de sista kapitlen, är en gammal bekant från Garman & Worse. Hans son är extra ordinarie vid departementet, och expeditionschefen Delphin mötte vi i Garman & Worse som Fuldmægtig hos Amtmanden.
Det är det egna med Kiellands teckning af ämbetsmannaklassen, att han låter dem alla hafva sin egen karrier som det första mål, det i allmänhet kan vara fråga om. Man har tadlat äfven detta. Men hur mången kan med sanning säga, att han har ett annat?
⁎
