förthenskul, at the måtte få (som theras ord woro) rensa landet, samt draga til Konungen och Hertigen, och afskaffa sådana otrogna och skadeliga män. Carl Carlsson hade ganska stort beswär, innan han kunde taga thenna meningen vr theras hufwud. Enteligen läto the sig öfwertala af Carl Carlsson, som med mong skäl bewiste, hwad olägenhet the skulle draga öfwer sig, om the nu kommo, sedan saken wore förlikt, vtan han gaf them thet rådet, at the skulle skrifwa Konungen och Hertigen til, och ödmiukelien önska lycka och Guds welsignelse til then förlikning, som emillan them både war blefwen vprättad; Sedan ytterligare betyga med enskyllan, at the icke hade gripit til wapn och wärjo af något annat vpsåt, än som at hindra och styra them, som illa wille theras fädernes land, och the rätta arfHerrar af Konung Gustavs blod. Doch likwel skulle the ther hos bedia, at them måtte blifwa förlåtit, hwad några oförståndige ibland them af sådan orsak kunde hafwa misshandlat, tilsägandes alle, at the här efter, så lenge the lefwa, wille finnas redebogne then hela Konungsliga Familia med hörsamhet, til trogen tiänst. Dalekarlarna tackade tå Herr Carl Carlsson, som bätre än the sielfwe, besinnat theras gagn. Thetta brefwet vpsatte Mag. Elof Terserus; men när thet blef för them vpläsit, förtörnades the högeligen på Mag. Elof, efter han oftare ment Konungen, än som Hertigen; beskylte honom för en otrogen man, som skrymtade med Konungen. Men Carl Carlsson skilte thenna oenighet, sedan han läsit brefwet, och berömt thet, at thet war wel vpstelt av Mag. Elof. Sedan tog Carl Carlsson afsked frå hela hären, och tackade them på Hertingens vägnar, jemte förmaning, at the skulle hwar i synnerhet förholla sig stilla och frideligen, hwilket ock skedde.
