och ära skul, gå på fienden löst. Alla, som tå woro tilstädes läto förmärkia en stor frimodighet och lust at gripa fienden an, fast Grefwe Axel Lejonhufwud af någrom beskyltes för oricktighet, och at han skolat haft i sinnet med något manskap gå öfwer til Konungen, så framt han icke blifwit af Konungens lycka tå straxt hindrader. Men ehuru här med warit, tyckes thet doch ingen grund ägt, helst han förhölt sig så manligen och tappert vnder sielfwa slaget. Hertigen rycker förthenskul med hela sin Krigshär, rätt som thet begynte dagas, then 25 Sept. fram åt Linköping [1] vnder et skönt och stilla wäder. Men när Solen skred til vpgången, steg en tiock dimba vp, som doch hölt sig så wid jorden, at Hertigen kunde öfwer henne se fiendens Fanor, och huru han til häst och fot kom togande öfwer bägge Stångs Broarna. Men här om berättas annorlunda af andra. Nemligen, at tå för tiden warande Biskop i Linköping Mag. Petrus Ben: Ölandus, och Stadsens Borgmästare Peder Eriksson skolat med klämtning vtur Klåckestapelen gifwit Hertigen til känna, när bästa tilfälle warit giöra på Konungens krigsfolk anfall; och at förthenskull Hertigen kommit helt oförwarande på them, när the warit i staden och ätit frukost om morgonen, vundantagande at något folk warit på andra sidan om åen, som stått hos stycken, och först
- ↑
Thet är en trowärdig sägn, at Hertigen, när han om morgonen
bröt vp med sin Armee, och togade åt staden, i mening, at, i
Herrans namn, angripa sina fiender, skal hafwa tagit med sig ifrå
Wånge-by, som ligger närmare åt staden vt med Landswägen, i
Wårdsbergs Sochn, en dierf och gäten Bonda, benämd Oluf (eller som
gemene man honom kallat, Ola, Jola eller Jula) som noga wiste
ortens och platzernas beskaffenhet vt med Åen Stång. Thenne
Bonden fölgde Hertigen, och vnder töknet, som tå vpsteg af Stång, och
höll sig wid jorden, lopp vpp på Gumpekulla och stäldte sig wid then
höga stenen, som på samma kulla står, ( hwar om rätt nu skal
berättas ) ther ifrå han kunde öfwer töknet se och för Hertigen
berätta, huru Konungens folk anmarcherade ifrå staden och stäldte sig
til träffnings. Hwilket kom Hertigen wäl til pass. Hwad nåd
honom sedan therföre giordes är icke bekant; men at Bonden så
giordt, witnar thetta rim, som än i dag några kunna säga:
Wid stenen på Gumpekulla-backa
Ther skiuldte Jola sin tiufwa nacka.
Eller,
Stenen på Gumpekulla-backa
Fridde mång kula frå Jolas nacka.
