sammanslutning, som är fruktansvärdare än någon tidigare, med makten satt i rättens ställe, och som kan leda till en ”Pax Romana”, mera tryckande än den gamla.
När vi se på detta resultat ännu 2300 år sedan Sokrates och Plato förkunnade rättens företräde framför makten, då ha vi skäl att med Henrik Wergeland fråga: ”Hvorfor skrider Menneskeheten saa langsomt frem?” Det appelleras ju nu till makten till en grad som aldrig förr.
Jag språkade i höstas med en konservativ herre, ett f. d. statsråd, och jag nämnde att just kriget nu borde tvinga människorna in i fredsförbundet, Världens Förenade Stater. Då skrattade han: ”Nej, det tror jag icke på. När tjurarna släppas på fjället om våren, så är det en ständig kamp mellan allesammans en 14 dagars tid, tills de ha kommit underfund med vem som är den starkaste. Från det ögonblicket är det fred, i det ”Storstuten” härskar. Så kommer det ständigt att gå till mellan staterna.”
Jag svarade: ”Ja, — ifall människorna voro tjurar! Men det äro de väl icke? — — — Ifall tjurarna voro människor, skulle också de slå sig tillsammans emot ”Storstuten”, och så vore det slut med hans övermakt.”
Detta har ju människorna gjort. De ha infört lag och rätt i stället för nävrätt, först inom den enskilda orten, så i häradet, senare i flera häraden, tillsammans i ett ”fylke”, så för flera ”fylken” i ett lagting, eller rike, — och till slut för ett helt folk. Ja, så småningom har det också skett mellan flera förbundna folk, och i våra dagar genom
