Sida:Världens förenade stater.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17

säga: Där det finnes en väg, där borde det finnas en vilja. Ty här är vägen given. Nu fattas bara viljan.

Det som gör uppgiften tung och vansklig, är icke häller vägen i och för sig — den skulle vara både bekant och lätt. Nej, det vanskliga är att viljan ännu fattas — det är viljan som måste bearbetas i alla länder, hos alla folk. Men härtill fordras, att man ser och att man tror, och att de som se och tro verkligen ta fatt på uppgiften.

Platos tanke nådde i forntiden icke längre än till filosoferna. Stoikerna upptogo den och pekade på en universalstat med en gemensam domstol. Men bland människorna för övrigt härskade ännu erövringstanken, Alexandertanken, eller också den utopiska fredsdrömmen, drömmen om det tusenåriga riket, på grundval av människornas etiska omskapning till änglar, en tid då ”lejonet och lammet skulle beta tillsammans”.

Och då människan icke lät sig omskapas, fortsatte krigen, och erövringstanken närdes av omständigheterna. Ty mot översvämningar sådana som Attilas och Tamerlans, mot araberna och turkarna var ju all folkrätt obrukbar. Jorden var ännu för stor och samfärdseln för outvecklad, och folkslagen voro kuvade av erövringsvanan.

Nationalitetsidén hade ännu ingen makt. Länder och folkslag gingo i arv som annat gods, och mot arvsherrar var det sällan lönt att resa sig. Men skall världsdomstolen bli till verklighet och bli rättfärdig, så måste den bygga på folkfrihet som grundval, — varje nation en individ, och en